sandra jylhä

Kvällen då jag fick ett samtal, en känsla jag aldrig kommer glömma.
Det var rätt sent (ingen tidsuppfattning) kanske 20.00?
Jag skulle åka till akuten så fort som möjligt, jag kände hur min kropp började skaka på en gång.. Jag visste inte ens vem allt handlade om.. Trodde antingen mamma fått astmaattack eller att Tobias gjort något knasigt..
Jag sprang ner för trapporna så fort jag kunde, slängde mig in i bilen.. Fötterna skakade så på pedalerna, jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig…
Väl vid akuten.. Pappa och Kalle stod utanför jag parkerade bilen och gick rätt hastigt fram (tror jag). Direkt när jag såg att Kalle var där förstod jag att det hade hänt Tobias något..
Jag var rätt snabb att fråga vad som hänt, Kalle var lugn och bra på att förklara, Tobias/Motorcykel (mer detaljer går jag inte in på).
Kalle hade svårt att hålla tillbaka tårarna, samma med pappa.. Jag kunde heller inte hålla mig och kramar om pappa.
Men jag frågade ändå varför dom står utanför, jag kände mig stressad på att gå in jag ville ju veta hur det var med Tobias nu(!).
Jag antog självklart att mamma var inne hos Tobias eftersom hon inte var utanför, men när vi var påväg mot ingången kommer mamma dit av skjuts av en vän, det var då jag kände att detta inte är bra alls…och när jag märkte att pappa började sakta ner som att han inte riktigt tordes gå in då först, då förstod jag, dethär kanske är värre än jag kan tänka mig… Jag sa åt pappa att kom nu vi ska gå in.
Vi blir fort insläppta av personal och ledda genom en korridor, i korridoren säger jag till kalle att -Jävla leksaker.,
Vi kommer längst bort i korridoren, på vänster sida hissar och på höger sida en dörr.. Jag frågar sköterskan att vilken våning, vart är han, hon svarar, samtidigt som hon går mot dörren på höger sida om oss att en läkare kommer snart och pratar med er och säger till oss att vi får sitta i detta rum och vänta så hämtar hon lite fika. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag kände då, förrutom att jag satt på min stol, vi var tysta alla fyra.. Jag visste att nu, nu är saker och ting inte bra och jag antog redan då det värsta…
Läkaren kommer in inom 2minuter efter att vi fått i oss lite vatten o så, kändes rätt fort iaf.
Hon kommer med beskedet att Tobias liv gick inte att rädda.
Världen stod helt stilla. Min värsta mardröm var här.
Mamma gick ut ur rummet pappa kalle och jag satt kvar.. Min mobil ringer, det var Jonathan, jag sa inte så mycket mer än att han bara skulle komma så fort han kunde.. Jag tror jag inte hann gråta så mycket innan jag möttes av Jonathan i korridoren. Jag kan ju säga att dom stegen den kvällen i den korridoren när jag skulle möta honom var nog dom mest ostabila i mitt liv, han frågar vad som hänt och jag säger det för första gången (Han är död) och tror jag då samtidigt förstår att det har hänt.. Jag omfamnas av (ja som ni alla vet som kramat jonathan så är det är den största och bästa famnen man kan vara i) jag kände att jag itne klarade av att stå upp så jag satte mig mot en vägg och bara grät och skakade..
Efter en stund fick vi veta att vi skulle få se Tobias om vi ville..
Han var så fin min älskade storebror.
Tillslut var det bara jag och jonathan kvar, jag sa att vi går, jonathan frågade om jag var säker och jag sa ja…men jag skulle velat stanna där föralltid och känt hans värme från hans skulderblad som fortfarande var varmt och önskat att han hade vaknat..
Varken mamma pappa eller kalle var kvar när vi kom ut tror jag men vi åkte hem iaf till lägenheten, jag grät nog en massa men jag kan itne säga att jag hade svårt att somna när jag väl var redo.
Kan just nu inte sluta tänka på denna kväll och även hur oerhört tacksam jag är för att jag hade jontis vid min sida.

Hur kunde det sluta såhär..

Har även mina tankar hos rb.